Denna text som jag kopierat från Vallens IF strider mot upphovsrätten om man ska va noga. Men BussVilles Kurt kan inte tillfrågas för han är inte längre i livet. Är själv med i några rader, från enda idrottstävlingen jag har vunnit. Se källan.  Ett och annat känns igen från kåserier i ST-tindningen, lokalbladet som han drev i Stenungsund. Att han var engagerad i u-hjälp visste jag inte.

/ Ingemar Lindmark / Larsson med egna minnen i ”Memoarer från en gosse i Svenshögen”. Mer som kuriosa kan nämnas att jag smugit in Kurts dotter Marie Nilsson i detta scenario: Så blev Hjärtum och Ucklum de självkörande fordonens Arvidsjaur

Några minnen om idrott i allmänhet och Vallens IF i synnerhet

Av Kurt Nilsson, ordförande i Vallens IF 1959-1970

Idrottslivet i Stora Höga-Spekeröd-Ucklum var i början av förra seklet inte speciellt utbrett. I Svenshögen fanns Svenshögens Sportklubb. Laget tränade på ”allmänningen” nere vid Hällungen och spelade sina hemmamatcher på militärförläggningen i Backamo.
Jag minns att klubben, troligen i slutet av 1940-talet arrangerade en sommarfest eller något liknande nere i föreningslokalen som låg vid det gamla sågverket inte långt från nuvarande badplatsen. Vid denna fest var den stora publikattraktionen två brottare.
Johan Richthoff och Rudolf Svensson. Richthoff OS-guldmedaljör 1928 och 1932, senare proffesionell brottare i USA. Rudolf Svensson ”Roslagsbjörn” 2 OS och 2 EM guld 1925-33.
De brottades på en presenning som lagts ut på golvet över ett lager med sågspån som hämtats från det intilliggande sågverket. ”Roslagsbjörn” roade även publiken genom att riva sönder tjocka telefonkataloger.
Orsaken till att jag besökte tillställningen var att en av mina bästa barndomsvänner, Helmer Hanssons (Wästhage) pappa, Arne i Västergård, var ordningsvakt på festen och vi fick följa med honom dit.

I början av 1950-talet hade SSK ett ungdomslag som tränade uppe vid ”Linds kiosk” i Huveröd. Den lilla gräsplatten söder om vägen mitt emot gravfältet har nu fått ge plats åt vägens breddning och grusgropen i Stubberöd.
I början på 1950-talet fanns även terränglöpning med på programmet. Jag minns en tävling där jag och min bror Bosse deltog, kanske 1951. Starten gick i närheten av Halvorsens Cafe i Huveröd och efter på en snitslad bana ner till Rishagerödsjön och tillbaka igen.
Handlare Algot Hult i Huveröd var troligen föreningens kassör och Helge Andersson på Skogen, grundaren av grusgroparna i Huveröd, var ordförande. De två förrättade även prisutdelningen efter loppet.
Sportklubben lades dock ner, troligen i början av 1950-talet. Den startade på nytt 20/2 1958, med andra ord samma år som Vallens IF åter såg dagens ljus.

Under 1940-50-talet spelades det en hel del bandy, både på Hällungens is men också på ”Fiskedammen” i Härgusseröd. Jag tror att det förekom någon match mot pojkar från annan ort, men är inte helt säker. I Stora Höga spelades det bandy på ”Krappedammen” i närheten av Axel Wingfors bostad.

På 1950-talet blev ishockey en populär sport som konkurrerade med bandyn. Ucklum hade ett lag som utklassade ett lag från Spekeröd. Matchen spelades på en damm (liten sjö) i bergen väster om vägen till Svartedalen (ungefär vid kvarnen).

I Ucklum fanns en tid en klubb som hette IK Sport. Klubbmedlemmarna höll till uppe i Västergård där de tävlade i friidrott. Löpning, till och med häcklöpning som utfördes över fasta häckar tillverkade läkt som blivit över vid timmersågning. Helmer var kassör och jag var ordförande.
Klubben var bara verksam över en sommar. När hösten kom upplöste vi föreningen och jag och Helmer cyklade ner till Korallen i Stenungsund och gick på bio för klubbkassan. När vi var på väg hem, hade kommit en bit förbi Järnklätt, kom Halvard Kalin med sin lilla gröna lastbil. Han stannade och vi fick tillsammans med våra cyklar åka med på flaket hem till Ucklum.

JUF hade även idrott på sitt program. I vart fall under 1950-talet. Orientering och även friidrott. Jag minns en orientringstävling uppe vid nuvarande Bottenstugan troligen 1952 eller 1953. Jag hade ingen större erfarenhet av vare sig karta eller kompass och det tog nästan hela dagen för mig att hitta runt banan. Jag tror att Elon Bergman vann tävlingen.

JUF:s DM i friidrott på Rimmersvallen i Uddevalla 1953 eller 1954 gick bättre. Seger på 60 meter och i längdhopp. Två i höjd och trea i kula och diskus. Skulle kanske satsat på att bli tiokampare.

1952 arrangerades tävlingen Novemberkåsan av SMK Trollhättan. En av etapperna gick från Ödsmål över ”Hôlteliera” ner till Sandbacka och vidare Västerlandavägen. Många ucklumsbor mötte upp och väntade vid ”Nya Caféet” där de tävlande stannade för att bockas av vid en kontrollstation.

Några veckor efter den tävlingen bildades en klubb i Ucklum som arrangerade ”Lilla novemberkåsan” som kördes på leriga stigar på trampcykel bland annat runt Fiskedammen i Härgusseröd. Tävlingen vanns av Ingemar Larsson på Sågen och min bror Bosse blev tvåa. Göran Andersson var trots sin ungdom en av de drivande bakom tävlingen. Han fick blodad tand och körde några år senare både den riktiga novemberkåsan och flera andra liknande motortävlingar.
Lilla Novemberkåsan upprepades påföljade år, även då med Ingemar Larsson som vinnare. Jag talade med Ingemar för några år sedan. Han minns med stolthet sina två segrar. Har fortfarande de två priserna stående i sitt hem som minne av de enda idrottsframgångar han haft.
Efter två år avsomnade evenemanget, men vi är säkert många som fortfarande minns strapatserna på leriga kostigar utmed bland annat Fiskedammen.

Tävlandet med modifierade trampcyklar fortsatte. Lilla novemberkåsan blev upptakten till en ny klubb som sysslade med cykelcross och som anlade en cykelcrossbana i Grössbacke.

Sedan troligen tidigare delen av 1900-talet fanns Vallens Skytteförening. Skjutbanan fanns vid Nordhem i Ucklum. Fram till 1950-talet fanns här även en skyttepaviljong. Utöver banskytte arrangerades fältskyttetävlingar. Ofta i samarbete med Hemvärnet och på olika platser främst i Ucklum. Föreningen hade många duktiga skyttar som även hävdade sig väl i konkurrens med skyttar från övriga delat av skyttekretsen.

På 1940-talet tjänstgjorde en polisman, Arne Andersson i Ucklum. Han hade ett förflutet som brottare. Ucklums nya hemvärnsgård hade just byggts och en brottarmatta införskaffades. På den mattan gnuggade Arne Ucklumspojkarna i konsten att koppla ”flygande mara”, ”omvänt krysstag” och andra finesser.

I början av 1950-talet fanns i Spekeröd en fotbollsklubb som fick namnet IFK Spekeröd. Laget deltog i seriespel för pojklag. Hemmaplanen var den lilla plätten uppe på Grössbacke. Som jag minns det var en av de drivande krafterna i den klubben Börje Amandusson i Lundby.

Det har aldrig funnits någon boxningsklubb i våra trakter, men två duktiga boxare växte upp i Ucklum. Uno Mathiasson och Folke Glans. Båda blev distriktsmästare i Göteborg i början av 1950-talet. På den tiden var en DM-titel i Göteborg mycket meriterande.

Fotbollsintresserade grabbar
År 1958 fanns en livaktig SSU-avdelning i Spekeröd-Stora Höga. Många av medlemmarna var intresserade av fotboll och de brukade samlas på den lilla planen i Grössbacke för att dela upp och spela mot två mål.
Någon av grabbarna kom med förslaget att de skulle bilda en idrottsförening, för att spela organiserad fotboll och så att även de som inte var med i SSU kunde få vara med. Sagt och gjort.

Troligen den 1/6, det kan ha varit något tidigare, 1958 samlades ett antal grabbar hemma hos Leif Johansson som då bodde i ett litet hus vid Apleröd snett emot dansbanan. Där startades föreningen. Någon officiell styrelse blev i början aldrig utsedd. Leif och Ingvar Olsson fattade nödvändiga och de kan utan tvivel anses vara föreningens två initiativtagare.

Följande ynglingar var bland andra med från startåret 1958.

Leif Johansson Rolf Andersson Ingvar Olsson Roy Bejerhag (Olsson)
Kent Karlsson Aston Karlsson Göran Carlsson Kjell Darell
Mats Darell Erik Olausson Jens Myhre Elof Hurtig
Torsten Karlfeldt Elon Bergman Singo Fritzen Ingemar Rydholm
Jens Petrusson Viktor Reinholdsson Morgan Karlsson Bertil Melander
Stig Johansson Helmer Wästhage

Föreningen fick namnet Vallens IF. Namnet hämtades från en tidigare förening som varit verksam i Stora Höga-Spekeröd och som haft fotboll på programmet. Tanken var att de som då varit med i föreningen kanske skulle ställa upp och stödja den nya föreningen.

Många spelare i det ”gamla” Vallen var så kallade AK-arbetare, det vill säga de som var med och byggde och stensatte nya ”Riksväg 2”. Men även ortsbor som Alvar och Sven Darell, Folke Adielsson, Åke Svensson med flera hade varit med i gamla Vallens IF.

Vallen var det tidiga namnet på järnvägs- och poststationen i Stora Höga. Någon stans uppe i Norrland fanns emellertid en station med samma namn. För att undvika förväxlingar fick Vallen i Bohuslän stryka på foten och byta namn till Stora Höga.
Under min uppväxt var namnet Vallen fortfarande i bruk och affären vid viadukten i Stora Höga kallades aldrig annat än ”hos Adel på Valn”.

Svanesunds GoIF gjorde Vallen blåvita
Nybildade Vallens IF fick ganska snart ett 50-tal medlemmar som betalade in 10 kronor som startavgift. Med de insamlade pengarna på fickan åkte Leif till Svanesund där det anrika Svanesunds GoIF lagt ner sin fotbollsverksamhet. Leif fick köpa klubbens matchställ. 10 blå skjortor med vita ärmar, en grön målvaktströja och vita byxor, blå-vitrandiga strumpor. Svanesunds GoIF:s gamla matchställ är alltså orsaken till att Vallens klubbfärger allt sedan 1958 varit blått och vitt.
Det var en otrolig kvalité på detta matchställ. Det användes av vårt A-lag under många säsonger. Senare fick bandylaget ta över stället och använde tröjorna i ytterligare några år.
1961 inköptes ett reservställ. Röda tröjor och vita byxor. Det stället var kvalitetsmässigt inte i närheten av det blåvita matchstället. Bara efter något år hade det tröjorna bleknat och de var i det närmaste rosa.

Första fotbollsplanen
Ett litet gärde i Apleröd, på norra sidan om gamla E6:an, snett emot dansbanan, arrenderades av Jens Petrussons pappa. Här ställdes det upp två fotbollsmål. Bakom det västra målet sattes upp ett hönsnät till skydd mot växande gröda. Tyvärr hände det då och då att bollar hamnade i den växande grödan. Givetvis trampades säd ner när bollarna skulle hämtas. Det uppstod bråk med markägaren som beslagtog våra bollar. Polis fick tillkallas för att lösa konflikten och se till att bollarna återlämnades.
Klubben anlitade en agronom, eller i vart fall sakkunnig, från Jordhammars lantmaskinskola som gjorde en värdering av de uppkomna skadorna på grödan och så småningom ordnades saken upp.

Första styrelsen
22 november 1959 hade föreningen sitt första protokollförda möte. En styrelse valdes med Kurt Nilsson ordförande, Ingvar Olsson kassör, Helmer Westhage sekreterare. Som styrelsesuppleanter utsågs Viktor Reinholdsson, Bertil Karlsson och Rolf Andersson.

Fotbollsmatcher
Under sensommaren 1958 spelades den första fotbollsmatchen i föreningens historia. Vi mötte Romelanda och enligt samstämmiga uppgifter blev det förlust med 0-3.
Mitt minne är att den första seriematchen spelades i Orustserien. På den tiden spelades serien höst-vår och vi mötte Hällevikstrand borta. Fotbollsplanen låg uppe i bergen öster om samhället. Någon kilometer utan farbar väg. En till åren kommen Bertil Bergqvist hade värvats från nedlagda Svenshögens SK. Han var med i matchen, fick ett komplicerat benbrott, fick bäras på bår ner till samhället och sedan åka ambulans till sjukhus där han gipsades. Bertil fick sedan gå sjukskriven i flera månader. Vi spelade en så kallad recettmatch där inträdesavgifterna tillföll honom. Matchen slutade med att vi förlorade med 1-2.

Första utlandsresan
1960 hade Vallen kommit så långt i sin verksamhet att den första utlandsresan kunde arrangerades. Den gick till Norge 1-3 juli. Första natten hamnade vi av misstag i Dröback, en norsk marinbas. Vi kom in på en återvändsgata. Träffade på en trevlig dam som lät oss tälta i sin trädgård. De som inte orkade resa upp sina tält fick logera på golv och soffor inne i damens hus.
Påföljande dag, lördag, styrde vi kosan mot Oslo och slog upp vårt läger på en campingplats ett stycke söder om stan. Kvällen gjorde vi Karl-Johan osäker.
Under söndagens hemresa gjorde vi uppehåll och spelade match mot Ås Idettslag. Förlust med 1-3 tror jag det blev.

Ekarvallen byggdes
Ganska snart, redan 1959 började vi undersöka förutsättningarna att bygga en egen fotbollsplan. Efter en del sonderingar kom vi överens med Albin Olofsson på Kleva om att han skulle sälja/arrendera ut ett markområde till oss.

Ett febrilt arbete startades. Alla medlemmar fick skriva på ett avtal i vilket de lovade att utföra minst 100 arbetstimmar vid idrottsplatsbygget. En medlem som hade skrivit på avtalet ville en tid senare gå över till Kode IF, men det blev blankt nej. Gör dina 100 timmar först löd domen.

Vi anlitade ett företag som utförde täckdikning av området, men i övrigt var det mesta utfördes det mesta arbetet av medlemmar och av olika företag i orten som ställde upp ideellt.

Vi grävde en brunn för hand. Mona Johansson tog ut platsen med hjälp av slagruta och vi grävde ner cementringarna där och fick upp vatten. Vi vägde av planen och krattade för hand upp ytan som vi sedan kunde beså.

Rolf Andersson arbetade på den tiden som chaufför hos Huveröds Grus, som då ägdes av Svenshögens Sportklubbs ordförande Helge Andersson ”Helge på Skogen” i dagligt tal.
Jag tror att allt grus till vägen, från Lennart Axelssons infart fram till vår infart och det grus som gick åt för att bygga parkeringsytor kördes dit av Rolf från Huveröds Grus. Med eller utan Helges goda minne är jag inte helt säker på.

Debora Berntssons dass blev gräsklippargarage
Vi behövde komplettera med utrymme för gräsklippare, toalett och förråd. Småskolan i Härgusseröd var nerlagd och i anslutning till den fanns ett dass/vedbod som stod oanvänt. Vi vände oss till kommunen och fick löfte att få vedboden utan kostnad.
Vi åkte upp till Arne i Västergård och i hans skog sågade vi ner två rejäla granar. Dessa kapades till, transporterades ner till Härgusseröd. Vi pallade upp vedboden med hjälp av domkrafter rullade in granstockarna. De fungerade sedan som medar.
Vi hade fått tillstånd av landsfiskalen, Bertil Lindahl, att under poliseskort bogsera huset på landsvägen ner till Kleva. Rolf Andersson ställde upp med Huveröds Grus lastbil som dragare och poliskonstapel Holger Rosander kom med taxi från Stenungsund för att lotsa ekipaget ner till Spekeröd.
Under närmare 40 år tjänade småskollärarinnan Debora Berntssons gamla dass som förråd och toalett på Idrottsplatsen. Innan det för några år sedan byttes ut mot en modernare konstruktion, även den från Ucklum. Från Lättklinkerfabriken på Prästtorp.

Kallbadhuset blev omklädningsrum
Nere i Stenungsund, vid nuvarande Badhustorget fanns ett gammalt kallbadhus, byggt någon gång under senare delen av 1800-talet. Badhuset skulle rivas och Vallen fick huset gratis mot att tog bort virket från platsen.
Under några vårvinterveckor samlades medlemmarna nere vid Badhustorget, bände och vred för att få loss det sega, av saltluften impregnerade virket. Bertil Adielsson i Gåre, Kjell Nicklasson i Tveten och Lennart Axelsson i Kleva ställde upp med sina lastbilar och fraktade virket till idrottsplatsen. Efter att ha rensat viket kunde vi i princip bygga hela vårt första omklädningshus med bjälkar och bräder från det rivna kallbadhuset.
Den nya byggnaden inrymde två omklädningsrum, bastu, duschar och en kiosk. Den byggnaden finns fortfarande kvar, även om det skett en del reparationer och moderniseringar.

Idrottsplatsen Ekarvallen
Idrottsplatsen skulle ha ett namn. Ingemar Rydholm, som var finsnickare, tillverkade en brevlåda som sattes upp nere vid idrottsplatsen. I den brevlådan fick medlemmar och andra intresserade lämna sina förslag. Det kom in 15 till 20 olika förslag.

Ingvar Olsson lämnade in förslaget Ekarvallen. Han hade en utförlig motiverig till namnet. Motiveringen lät ungefär ”Ekar dominerar omgivningen och Vallen är föreningen som spelar fotboll på planen, därför tycker jag att idrottsplatsen skall heta Ekarvallen”. Och så blev det.

Vi saboterar krondiket
Verksamheten växte och vi behövde ytterligare utrymme. Först köpte vi till området söder om det krondike som gjorde gräns. Helt mot lagen bestämde vi oss för att kulvertera diket. Åtgärden uppdagades och vi hade en het dust med naturvårdsmyndigheterna som hävdade att diket var reproduktionsplats för lax eller öring. Vi hävdade att detta inte kunde vara möjligt då diket långa tider under sommaren var torrlagt så det var närmast en välgärning att vi kulverterat så att lax eller öring inte skulle luras upp i diket för att sedan omkomma i torkan.
Hur som helst tog myndigheterna så småningom sitt förnuft till fånga och vi klarade oss utan reprisalier.

Vår första gräsklippare
I tidernas begynnelse var Leif Johansson nere i Säve och köpte en begagnad åkgräsklippare. En stor grön sak, närmast som en skördetröska. Den reparerades i omgångar och gjorde tjänst under många år.
Rydbergs verkstad nere vid Spekeröds Nöjesplats fick många gånger rycka ut med svets och plåtsax för att rädda vår gamla klippare.
Under de första åren hjälptes medlemmarna till med att sköta planen. Klippa och krita linjer. Precis som i lottkiosken listades medlemmarna att sköta om kritning och klippning.

Vaktmästaren Nils Zakrisson
Efter några år blev Nils Zakrisson var vår förste idrottsplatsvaktmästare. En verklig lättnad i föreningsarbetet. I ur och skur klippte Nils gräs och pysslade om gräsklipparen. Kritade linjer. Med en plåtburk i handen gick han runt på planen och fyllde i sand i de skador som uppstått och lade tillbaka uppsparkade tuvor. Städade omklädningsrummen och tömde papperskorgar. Han var i ordets rätta bemärkelse en riktig hustomte.

Olika sätt att finansiera verksamheten
Pengar var givetvis under föreningens första år liksom nu ett problem. De ville inte riktigt räcka till. Vallens spelare kan vi säga i början vara omvända proffs. Det vill säga de fick betala för att få vara med och spela seriematcher. 2 kronor måste erläggas kontant innan det blåstes till avspark. Det var lite gnissel ibland, men kassören Rolf Andersson var stenhård, inga pengar inget spel. Spelavgifterna gick i princip oavkortat till Mona Johansson / Anna Reinholdsson som ersättning för tvätt av matchställen.

Dans i Svenshögen
För att bättra på ekonomin arrangerade vi under några vintrar i början av 1960-talet danstillställningar i Svenshögens Föreningslokal var annan söndag. Den tidens kända dansband, Ackordion, Roys och vad de nu hette svarade för dansmusiken. Föreningens medlemmar ställde upp som ordningsvakter, sålde inträdesbiljetter, städade och såg till att det fanns eld i den stora järnkamin som stod i ett hörne av dansklokalen och svarade för uppvärmningen. Anna och Viktor Reinholdsson, Signe Eriksson sålde kaffe och bullar i serveringen.
Förtjänsten från danstillställningarna var väl inte så där överdrivet stor, men vi hade roligt tillsammans och det var inte minst viktigt.

Lotterier
En annan viktig inkomstkälla var de tombolalotterier som vi anordnade på Spekeröds Nöjespark. På den tiden var Spekeröd en park som lördagskvällarna samlade stor publik när alla de välkända svenska folkparksartisterna kom på besök. Harry Brandelius, Gunnar Wiklund, Thory Bernhards, Lill-Babs och allt vad de hette. Många sköna kronor droppade den vägen in i Vallens klubbkassa. Alla medlemmar fick sig tilldelat en eller två kvällar då de skulle ställa upp och sälja lotter. Gud Nåde den som missade sitt uppdrag.
Lottkiosken vid Adenmarks och på Domus var andra säkra inkomstkällor. Anna Reinholdsson ensam svarade under många år för lottförsäljningen och finansierade genom detta stor del av föreningens verksamhet.
Varje år anordnades ytterligare ett antal lotterier. Skinklotterier till jul och liknande. Fritidslotterier på sommaren. Lotteriringar i samband med fotbollsmatcher och andra evenemang.

Sommarfesten
Under flera år anordnade vi under en sommarsöndag något vi kallade Vallens sommarfest. Ekarvallen byggdes för en dag om till tivoli med skjutbana, pilkastning, bollkastning, lotteristånd, fiskdammar och annat som hör ett tivoli till.
Det spelades också fotboll. Vårt A-lag mötte något bättre lag exempelvis mötte vi ett år Morlanda GoOIF som då spelade i division 4 (motsvarar väl i dag division 2 eller 3). Tränare i Morlanda det året var nu välkände Bror Wålemark.
En annan återkommande och uppskattad attraktion under sommarfesten var damernas match mot kommunalgubbar och andra herrar som passerat bäst föredatumet när det gällde fotboll.

Damfotbollen
Damerna brukade ofta förstärka sitt lag med välväxta Helga (Helmer Wästhage)
För övrigt var det just de skämtmatcherna mot gubbarna som blev upphovet till att Vallen ganska tidigt tog upp damfotbollen på sitt program.
Damerna, i stor utsträckning fruar, fästmör till spelare och ledare i Vallen tyckte det var kul att spela fotboll. Leif Johansson övertalades att bli tränare och snart hade vi ett lag i seriespel.

Kupp gav Vallen 100.000 kronor
Föreningen var i behov av ytterligare träningsytor, omklädningsrum och klubblokal. Allt kostar pengar och en fattig förening har ont om pengar. I mitten av 1970-talet var jag ledamot av kommunfullmäktige.
Jag bestämde mig för att göra en kupp. Jag involverade ett antal medlemmar med Leif Johansson i spetsen och uppmanade dem att komma till kommunfullmäktiges budgetsammanträde som hölls i den nybyggda Kristinedalskolan.
När budgeten kom upp till behandling begärde jag ordet och yrkade att kommunfullmäktige skulle anslå 100.000:- kronor till Vallens IF för utbyggnad av Ekarvallen. Det var som att sticka in en pinne i ett getingbo. Så småningom lugnade det ner sig och ordföranden slog klubban i bordet och förklarade sammanträdet ajournerades för att partigrupperna skulle kunna ha egna överläggningar. Henning Svensson var ju en snäll man och skällde inte direkt på mig men påtalade att jag borde talat med gruppen innan.
Så småningom återupptogs förhandlingarna och jag fick åter mina fiska varma. Främst var det folkpartister som orerade över mitt tilltag och min brist på ansvar. Jag fick då några tunga namn i kommunpolitiken som mina bittra fiender och det hände kvar under många år.

Hur kunde jag komma med ett så kostsamt förslag utan att precisera vart pengarna skulle tas ifrån. Jag sade att det fanns utrymme i posten för oförutsedda utgifter, men den åsikten fann inget gillande.
När allt såg som mörkas ut kom Sten-Erik Lindvall till min räddning. Socialdemokraterna var vid denna tidpunkt ett delat parti, Sten-Erik, Valfrid Martinsson och ytterligare någon Vattenfallare hade revolterat mot partiledaren Arthur Örstig och ställt upp med och kommit in i fullmäktige via en ”spränglista”.
Vid den här tiden var ett av de stora tvisteämnena huruvida kommunen skulle köpa ut delar av Elverket från Vattenfall. Sten-Erik, som var motståndare till detta, han såg här sin chans. Strunta i att köpa delar av Vattenfall. Pengarna gör större nytta för medborgarna om Vallen får dem till sin idrottsplats var hans budskap.
Ett gillande sorl hördes från åhörarna och många av fullmäktigeledamöterna började skruva på sig. Så småningom gick frågan till omröstning och majoriteten biföll mitt yrkande om 100.000 kronor.

Idrottsplatsen växer
Efter hand har idrottsplatsutrymmet utökats med en ny plan väster ut, träningsytor ner mot vägen.
Vi byggde ett nytt klubbhus och det blev ett uppsving för klubbverksamheten. En expedition, ett klubbrum som blev en samlingspunkt där vi kunde sitta till långt fram på nätterna, spela kort prata och umgås. Ett litet pentry, toalett med mera.
1972-73 började vi bygga ytterligare nya omklädningsrum, förråd, domarrum och en ny kiosk.

Vallens IF 50 år
Sedan har det rullat på. År har lagts till år och nu är vi framme vid Vallens 50-årsjubileum. Glädjande nog finns här på jubileumsfesten flera av dem som var med för 50 år sedan och som vi har att tacka för att de lagt grunden till att vi i dag kan se tillbaka på en otrolig utveckling. Att Vallen är en förening som många områden hör till de bästa i distriktet, ja kanske till och med i hela landet.

Till slut ett stort tack till alla er som genom åren bidragit till alla dessa framgångar. Ett tack för det arbete som lagts ner som ledare, tränare, frivilligt och oavlönat arbete på idrottsplatsen, i lottkiosker, i bingolokaler och allt vad det kan vara.

Jag måste väl medge att det funnits stunder då jag slitit mitt hår i förtvivlan över beslut som fattats i föreningen och som jag ansett vara klart felaktiga, ja till och med totalt dåraktiga. Jag har bestämt mig för att aldrig mer sätta min fot på Ekarvallen eller någon annan plats där lag från Vallen uppträder. Det var efter lång vånda jag bestämde mig för att ställa upp i jubileumskommittén, ett beslut som jag definitivt inte ångrat.
Jag tror att alla i kommittén tycker att uppdraget varit mycket stimulerande och stärker tesen som säger att den som inte har någon historia har ingen framtid.
Vallen har en mycket brokig och intressant historia och därför finns det alla förutsättningar till en framgångsrik framtid.