Bara 110 sidor. Liten på jorden, stor i orden. Så kan Erland Svenungssons nya bok Orkidébarn karakteriseras. Ett ciselerat språk ger ett intensivt möte med läsaren. Varför frågar jag mig? Är det för vi båda är i en ålder då vi summerar varför vi blev som vi blev – utifrån unga år med frågan Vem är jag.

Ta en nypa från Ingmar Bergmans Smultronstället med professorns resa till barndomen. Bre på ångesten från Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Ta det episka från Sven Delblancs Hedeby om nu någon minns böckerna och TV-serien. Annars gå till vår längsta TV-serie, Hem till Byn skriven av Bengt Bratt. Brygden leder till Orkidébarn, för Erland är en språkets mästare.

Likt Delblanc och Bratt är vi bondsöner som lite vilset gick ut i livet. Trots det akademiska står vi kvar i stövlarna på lagårdsbacken. Erland på gården Kvatroneröd ett par kilometer norr om Svenshögen. Jag på en gård två kilometer söder om stationssamhället, numera som halvtidstorpare. Född där då kriget började, han vid krigets slut – kort innan polskor från koncentrationslägren fick vård på sanatoriet. Ett par kilometer norrut från Kvatroneröd satt ett tusental tyska soldater internerade på Backamo. En slumrande idyll fast internationellt mitt i stormens öga.

Ett samhälle med ett par affärer, kaféet och Bohusbanans väntsal som mötesplatser för gårdarna runtom. Stins, fjärdingsman och bodknoddar som i Hedeby. Överst i pyramiden överläkare Forsgren. Inte gods och slott som i Delblancs Sörmland men med sanatoriet som ett dödens väntrum. Först för de TBC-sjuka, sedan som kronikerhem där mina föräldrar dog. Till sist dog samhället. Sanatoriet står öde, SJ:s väntsal tillbommad, affärerna och fiket är borta sedan länge. På gårdarna vi lämnade har nya flyttat in med får och hästar betande på gärdena.

Ur boken

Inte mer än två rader i Wikipedia för Erland håller sig gärna under radarn. ”Arne Albert Erland Svenungsson, född den 2 juni 1944 i Grinneröds församling, Uddevalla, är en svensk författare, präst i Svenska kyrkan och psykoterapeut. I över 20 år var han föreståndare för Lilleskogs själavårdsinstitut utanför Alingsås”. Inte långt från Ödenäs, socken där televisionen spelade in Hem till byn.

Jag syns inte alls i Wikipedia, trots ständiga lodandet efter bekräftelse. Man ska inte förhäva sig, så sa de gamla i min gammalkyrkliga hembygd. Med en magisterexamen har jag som murvel både svärmat kring och gisslat det akademiska. Efter realen jobbade jag på gården för pappa hade brutit benet. Utan kompass efter studenten körde jag traktor på ett gods nära det Vagnhärad som Delblanc kallar Hedeby.

I Svenungsson känner jag igen mitt eget livsspår. Från folkhögskolan fortsatte han på Socialhögskolan. Med många präster i släkten föll det sig naturligt att bli präst. Själavården ledde till skolning till ett yrke som leg. terapeut. Tre akademiska examina utan att ha tagit realen och studenten.

Emil i Svenshögen

Orkidébarn bjuder till ett möte mellan den som skriver och mig som läser. Blev mitt liv som flipperspelet på fiket i Svenshögen? Styrdes kulan av slumpen eller av trycken på knapparna? Hur vi i tidiga år sköts ut i verkligheten? Som en forna tiders postilla leder Erlands bok till eftertanke.

sagenbad
Sågenstranden. Foto Ingemar Lindmark

Jag skriver detta från torpet avstyckat från gården jag växte upp – som en kopia av Emil i Lönneberga påstod min mor. En förunderlig frid fyller i mitt inre. Hör bruset från bäcken och känner forellen sprattla i handen, hagen där jag vallade hem korna till mjölkningen, nyslagna dikesrenen full med smultron, i munnen frostnupna björnbär från snåren nedanför gärdet, i näsan fuktiga kvalmet från vassen vid sjön. Det gör mitt liv rikt.

Som i Marcel Prousts roman På Spaning efter den tid som flytt. Där doppar han en madeleinekaka i lindblomste och hela hans barndomsvärld får liv för hans inre blick. Erlands bok ger smak till min madeleinekaka.

Ur Orkiébarn

Ensamme Emilen i mig lekte pilot uppe i linden utanför verandan. Skogsbadade i en glänta vid bäcken. Mest har dofter och färger fastnat. Lukten av jord då första potatisen togs upp. Glänsande skalbaggar i betgallringen. Rast med svagdricka bakom hässjan. Hoppandet mellan flugsurrande mockor på lagårdsbacken. Därför känns Erlands bok välbekant.

Landsflykt

Vi bondpojkar lämnade bygdens instängdhet för något annat. För några som radikalpessimister, som Bengt Bratt och litteraturdocenten Sven Delblanc. Alltför sturiga att underkastas karriär i en auktoritär ordning Men samtidigt vilsekomna i en destruktiv frihet.

Thomas Thorild växte upp gården Toröd vid sjön Bullaren i Bohuslän. Skolade sig i Kungälv och Göteborg.

Efter mordet på Gustaf III landsförvisades Thorild till Pommern för de radikala pamfletterna med krav på yttrandefrihet. Något som förebådade demokrati och feminism. Ovanför porten till Uppsalauniversitetets aula står Thorilds devis ”Att tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Ett motto också för nutida bondsöner fostrade till luthersk redobogenhet för arbete.

Filmen Hon dansade en sommar sågs av tre miljoner bara i Sverige och ännu fler utomlands. Inte enbart för nakna brösten. utan för ungdomars kamp mot schartautrogne prästen. Filmen spelades inte in på Dalsland utan i Ödenäs utanför Alingsås.

Filmen bygger på dalslandsbonden Per Olof Ekströms bok Sommardansen. Den blev bästsäljare 1950 i samma veva som Olle Länsberg gav ut boken Barnatro, baserad på hans barnaår hos de frireligiösa morföräldrarna på en gård i Ucklum.

Ekström skrev ampra stridsskrifter om statliga jordbrukspolitiken och gjorde konkurs som jordbrukare – innan han gick i frivillig landsflykt till diktaturens Rumänien. Även Länsberg knäcktes och blev jordbrukare som kursade. Efter par vändor på Castros Kuba sålde han böcker på marknader. Att tänka fritt kostade på då mustigt skrivande hotade anständigheten.

Ärren

Ur Orkidébarn:

arr

Den åldrande huden nästan gömmer mina ärr. Ett över knäskålen efter en yxa . Ett långt i handflatan eftersom en hund jagade in mig in i taggtråden. På fingerknogen syns märket efter kniven som slant då jag täljde en barkbåt. Fickkniven, köpt i New York, var en julklapp från vår granne, som var rorgängare på en Amerikabåt.

Det kunde ha varit värre. Vi kapade ved farligt nära den oskyddade sågklingan. Även jag fick sprätta upp bindgarnen innan kärvarna åkte in i trösktrumman. Remmarna som drev tröskverket var lika lömska som den för gröpkvarnen med det evinnerliga malandet. Som sexåring gällde det att inte ramla av ringvälten, i varje fall inte framför. Att akta sig för hovarna visste vi. På sätt och vis kände vi oss vuxna innan fyllda tio. Föräldrar med ett kvardröjande 1800-tal fostrade oss med kärlek. Att det senare kom att kallas barnarbete fanns inte en tanke på. Ur boken:

Erland fick gå upp tidigt för att hinna med göromålen i lagården innan han tog bussen till högstadiet i Ljungskile. Kanske satt kolukten i kläderna och det religiösa gjorde inte saken bättre. För mig är mobbningen svår att förstå. Välbärgad gård med herremanshus. Pappa Arne var landstingsman för Högern och satt sedan i riksdagen. Det som gav prestige i bygden smällde inte lika högt i fisförnäma badorten Ljungskile.

Kvatroneröd

En annan bondson, etnografiprofessorn Anders Gustavsson i Tegneby på Orust, har belyst kulturkrocken i ”Sommargäster och bofasta : kulturmöte och motsättningar vid bohuskusten”. Erland kör en grå Fergusontraktor utanför stugan på Orust. Även Gustavsson är kluven, han delar sin tid på föräldragården med att vara emeritus på Oslouniverisitetet.

Anders Gustavsson Hogen Tegneby. foto Ingemar Lindmark

Hackkyckling med dåliga betyg eller ful ankunge? Erland och H C Andersen har ett och annat gemensamt. Arton år gammal lämnade han gårdsarbetet och sökte sig till folkhögskolan i Ljungskile. Läraren Gunnar Edman, såg nog en svan i Erland, lämpad för att gå på Socialhögskolan i Göteborg. Kanske var det för skrivartalangen. Läraren var som poet nära vän med Thomas Tranströmer och Harry Martinsson.

Jag var inte direkt mobbad av gymnasiekamraterna i Uddevalla. Men som tillresande lite vid sidan om. På gården fanns inte tid för bollsport och scouting ens om sådant funnits i Svenshögen. Ännu mindre gympa och handboll, vilket var som gällde i Uddevalla.

Min mobbare i gymnasiet var mattelektorn, som i en jämförelse fick mig att se Ingmar Bergmans Caligula i filmen Hets som rätt hygglig. Han spottade inte som vår lektor tobaksfärgade loskor i klassrumshörnet. För mig ständigt blackout vid svarta tavlan då tal skulle räknas, trots hyfsade betyg i ämnet. Ändå fortsatte jag reallinjens matematiska gren på rent trots. Klarade de tre åren trots magkatarr och migrän, som sedan blev en livslång plåga. Var det hatet mot den djäveln och revanschens sötma som gav mig lust att tala för publik senare i livet?

Erlands kreativitet föds ur högkänslighet, därav titeln Orkidébarn. Kan min överlevnadsstrategi i förklaras i motsatsen? Att kapsla in känslor och fly in i framtiden?

Förebilder

Bokens baksidestext kunde jag ha skrivit utifrån min läsupplevelse.

Min svensklärare Rune Ekre fick mig att läsa Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Seg och tråkig tycktes den tills jag sögs in i stämningarna hos ett barn, lågmält som hos Erland. Smålänningen Lagerkvist kan räknas till Bohuslän. Han gifte sig med en redardotter från Uddevalla och bodde tidvis på Tjörn.

I Gäst hos verkligheten kändes ångloksröken på järnvägsstationen och ängsblomstrens doft på väg till mormor. Att dra sig undan känns igen, som då Pär gömde sig i stationens kolkällare. Bokens Anders fruktar att mormor och andra i familjen ska dö. Dödsångesten fick Lagerkvist att vackla mellan hemmets småländska gammalkristlighet och ett urvattnat tvivel, fast inte till riktigt vad.

Rune Ekre minns jag som en mentor. Familjen bosatte sig Svenshögen inte långt från Erlands Kvatroneröd. Ekre och Gunnar Edman var båda religiösa och kända för trista morgonböner. Ekre var bondson från Jönköpingstrakten. Måhända han såg nånting i blyge bondpojken från Svenshögen. Min uppsats kom i skolans jultidning och han såg till att jag fick en roll i pjäsen som spelades i Lilla Edets Folkets hus.

Ekre grävde fram forna Lödöse och chefade för museet. Det medeltida dokumenterade han i ett antal skrifter, några med kyrklig anknytning. Edman skrev ett trettiotal böcker om en ångestfylld längtan efter livets mening, i gränslandet mellan vetenskap och andlighet. Som hos religiöse tvivlaren Pontus Wikner – bondson från Munkedalstrakten, som tvingades till Kristiania för att få en professur i filosofi.

Tjejer

F. d. Larssons affär. Foto Ingemar Lindmark

Häradsstenen i Svenshögen står kvar vid huset som var Larssons speceriaffär. Men inte Gulftappen bredvid där bensinen handpumpades till en glascylinder. Allt fler körde bil 1960 men de flesta stannade nog inte vid affären, ens för att fylla tanken. Erland hade fyllt moppe det året och tankade sin King både en och två gånger varje dag. Inte för att det behövdes utan för flickan i kassan. En pirrande ordlös romans, inte mer än förstulna blickar. Ur Orkidéboken:

I en byrålåda har jag ett foto av Pyret som hon kallades, kanske för flätorna. Eller om det var för serien i tidningen Lyckoslanten. Barnromansen i byskolans fjärde klass växte till en dröm. Före konfirmationen förväntades man gå i kyrkan. Jag såg till att sätta mig i bänken på manssidan jämsides med bänken där hon satt på kvinnosidan. Mer än ögonkast över gången blev det inte men minnet finns kvar.

Var det för min blyghet eller hopplösa dansstil som jag inte blev uppbjuden på damernas? Att vara bortkommen på tillställningar har jag gemensamt med Erland.

Är det så att vi töntar får uppleva de lyckligaste äktenskapen? Med bekräftande kvinna som plåstrar ett bräckligt självförtroende. I varje fall för mig med en hustru som tinat mitt inre. Ständigt tillsammans som fogade med Karlssons klister. Är Erland och hans Lise-Lottie ett karlssonklisterpar? Det tycks så.

Erland och Lise-Lottie Hernqvist Svenungsson. Foto Ingemar Lindmark

Prällarna

En präst som inte pallar och får köras i ambulans till akuten. Erland är skönlitterärt unik med att finstämt skildra högkänslighet. Med panikångest men samtidigt en gåva för kreativitet. Boken är en helande salva för andra oroliga men även även för mig.

I stället blev diakonin Erlands sätt att nå människor. I boken predikas ingen gudstro men den är fylld av medmänsklighet. Inte en brottning med det schartauanska arvet som hos släktingen Eskil Franck från Uddevalla. Han var påtänkt som ärkebiskop innan avhoppet från prästämbetet.

Otto Franck med barn och svärsöner

Eskil Francks pappa Gerhard var i Uddevalla kyrkoherde av gamla stammen. Lärjunge till Schartau var också farfar Otto Franck, prosten i Ödsmål som fotvandrade till Svenshögen för att predika på sanatoriet. Hans dotter gifte sig med Erlands farbror, prästen Gunnar Svenungsson. De blev föräldrar till kusinen Henrik Svenungsson, stockholmsbiskopen som vigde kungaparet.

Min småskolefröken, som påstods ha skickat lyckönskningstelegram till Hitler, frälste oss i tron på Adam och Eva samt annat gammaltestamentligt. De äldre kunde sin katekes så de frågorna slapp vi barn i husförhöret.

Vi visste att brunfärgade kyrkvärden av bygdens ungdomar fått sin gårdsuppfart strödd med granris och brutna toppar på två granar vid vägen – enligt bygdens sed. Det hände natten efter att Hitler rapporterats död. Skolklassen satt på läktaren då prosten Ivar Rhedin gick i prästtåget som officiant. Att han gjort sig känd som ökänd nazist i Göteborgs stiftstidning var inget hinder.

Även Erland växte upp i ett antinazistiskt hem men vi gjorde olika val. För mig var det en befrielse att lämna bygdens inkrökta kyrklighet. Jag saknar gudstro men betalar snällt kyrkoskatten till församlingens goda gärningar. Det kyrkliga är som sårskorporna på knäna, irriterande men som jag måste pilla på.

Under julottan fick vi skäll av prästen för att vi så sällan gick i kyrkan. I Grinneröds julotta såg Erland författaren Olle Mattson, som bodde i Hällesdalen med postadress Svenshögen. Mest känd är han för ungdomsboken Briggen Tre Liljor. Bondsonen Matsson var 1974 pappa till televisionens adventskalender Rulle på Rullseröd. Strulige Rulle deltog hellre i julförberedelser på bohuslänsk gård än att gå i skolan.

I Branseröd några kilometer från Kvatroneröd skriver Olle Matssons dotter Ellen böcker som meriterat henne till Svenska Akademien – på stolen som lämnats av teologiprofessor Jayne Svenungsson från Intagan i Hjärtum. Jayne är barnbarn till socknens främste skildrare, bonden Manfred Svenungsson.

I Glädjestranden berättar Matsson om en flicka på en 1800-talsgård, som tycks vara Grötån. En kritiker kallade den Bohusläns Hemsöborna. En tonårsflicka upptäcker en mystisk familj i Sommarleken, även den en miljö vid Hakefjorden.

Dödens väntrum

Ur boken

Min mormors syskon låg på sanatoriet. Vi lekte utanför och satt med patienterna i sjukhusets bio. Köade tillsammans i de två affärerna där det såldes över disk. Men trots att jag calmettevaccinerades först då jag fyllt nio hördes aldrig någon tala om smittorisk. Döden låg på lur i bygden. Några fick sista vilan på Ucklums kyrkogård eller ödekyrkogården om de var judar.

Kyrkböckerna visar att många förr dog av lunginflammation. Jag drabbades i ett par omgångar i tioårsålden och fick i skinkan nya medikamentet penicillin. Sprutorna gavs av sanatoriets doktor Frendler, som kommit med de sjuka polskorna från lägren.

I patientföreningens jultidning Hällungen 1961 finns novellen Förlorade sonen av Harry Martinson, som även han vårdades på sanatorium för tuberkulos. Han kände dödsskräck för att åka bil. Som då han 1960 for från Trollhättan till sin vän Gunnar Edman i Ljungskile.

En norsk sportbil körde i april 1960 på en mormor med barnvagn då de korsade riksvägen utanför Ljungskile. Kvinnan och barnbarnet, ett och halvt år, dog på platsen. Hal gatsten och förare ovana vid vänstertrafik bidrog till olyckor. Foto Rikstvåans Service

Fog för rädslan fanns. Den sommaren dog tretton personer i riksvägtrafiken de två milen förbi Ljungskile. Martinson fiCk samma år svidande recensioner för diktsamlingen Vagnen . Boken gisslade den heliga bilismen. “Om sommarkvällen när den välkända skalbaggssamlingen rinner ut genom tullarna på väg mot mål eller trafikdöd” lyder en strof. Kritikerna missunnade Martinson Nobelpriset tilldelad av Akademien där han satt. Depressionen tilltog och han begick harakiri fyra år efteråt.

Gravallvarligt

Min morfar låg i sanatorieannexet sommaren 1948; minns besöken strax innan han dog. Jag ville följa med på begravningen men fick inte. Minnet av bilarna med begravningståget som passerade på vägen nedanför skolan sitter kvar.

Jag hade ju ändå för honom läst ur bibeln. För i tron var han präglad av det schartauanska. Förkovran i det bibliska krävdes för att få komma till himmelriket. Fast mormor var tveksam för jag intresserade mig mer nakna människor bland ormar i Gustave Dorés gravyrer. Mer sexualupplysning än så fick jag inte.

Mina föräldrar dog på sanatoriet då det ändrats till kronikerhem. Sjukbesöken innan väckte minnen av eter och ekot från samtal som hördes ända till doktorns väntkorridor. Cancern kunde vara plågsam men det vilade en slags frid i sjuksalen. Mor och far kände biträdena från tidigare. Genom fönstret sågs Hällungen sträcka sig bort mot min föräldragård.

Ur Orkidébarn

Döden är Erlands följeslagare genom livet. På ena axeln sitter hans ångest. På den andra sitter en stödjare för andra. Både som präst på begravningar och medmänniska i terapin på Själavårdsinstitutet. I boken Fjärilsbarn för han ett samtal med storebror under hans sista natt i livet.

fjaril
Klicka och provläs

Är mitt fjärmande från döden en flykt från känslor eller är det en överlevnadsstrategi? Vid en dödsbädd flyr tankarna till något annat. Sorgen finns inuti men visar den inte på begravningen. Hålla tal går inte, det är för personligt. Storebror gråter inte.

”Hur vill vi föras till vår sista vila, och hur kan vi egentligen förvissa oss om att våra efterlevande släktingar verkligen gör sitt jobb och strör ut askan i havet utanför Orust? Tänk om de bara öppnar fönstret när det regnar i stället?” Igenkännandet fick publiken att skratta i humorshowen Döden – andra sidan e ni klara? Komikern Peter Apelgren väntar sig en gullig plats hinsides. Hustrun Anna Mannheimer tror som jag att döden är tack och hej, festen är över. Peter växte upp Ucklum (dit Svenshögen hör).

Jag är inte lagd för det religiösa och tror inte på ett evigt liv. Men lever det nuvarande som det vore evigt. Fyller inte i det Vita arkivet. Dödstädning låter jobbigt. Att bli änkeman är något jag fruktar mer än min egen död. Med mina rötter önskar jag jordbegravning medan hustrun föredrar minneslund. Kompromissen lär bli askgravlund.

Förunderligt hur en bok som Orkidébarn väcker tankar hos en själv. Och våga erkänna dom.

Erland Svenungsson. Foto Torslanda församling

Böcker

/ Av Ingemar Lindmark