Tavlan hänger på en vägg i Säby Hovedgård en mil söder om Fredrikshavn på Jylland. Den är målad efter 1626 för det var då Anne Pedersdatter Måneskiöld blev änka efter Lars Jörgensen på säteriet Ström i Hjärtum. 

Bredvid står hennes tredje make, Hans Iversen Dyre, som hon gifte sig med runt 1630. Ström fick hans brorson Tomas Dyre sköta. I grannsocknen Grinneröd fanns flickan Margareta Hvuitfeldt och tycke uppstod.

När målades tavlan? Före 1655 för då dog Hans Dyre och Anne året efter. Förmodligen är de nygifta för Anne tycks bära sorgekläder. Med långärmat och broderier enligt tidens mode. Hans kombinerar spetsmodet och sitt förflutna som krigare. Ett kyller tjänade ryttaren som mjukt underställ från tiden plåt utgjorde skottsäker väst. Kyllrets älghud gav visst skydd för svärdstick. Värjan symboliserar ställningen som överstelöjtnant, som han blev efter att ha tjänat under ålborgska fanan i Kalmarkriget.

Paret bodde på herresätet Knivsholt strax väster om Fredrikshavn på Jylland. Cirka sextio år gamla får man anta eftersom de var födda i början på 1570-talet, hon på gården Olsnäs i Stenkyrka socken på Tjörn.

Anne verkar sliten men så hade hon upplevt krig, mord och skövling. Nyss under kejserliga ockupationen av Jylland. Och under Kalmarkriget 1611-1613 på Ström vid Göta Älv, som i dessa trakter kallades Brännefejden. 

Tavlans sköldmärken markera börden. Dyre räknade sig till danska ätten Dyre och med den guldröda skölden till mors släkt Skygge. Måneskölden har Anne från sin far Peder Knudsen från Halland – från början hovjunker och sedan fogde över Viken. Han kom till Olsnäs genom att gifta sig med Bodil Lauridsdotter Green dotter till Lauritz Hjorhuvud Green på sätesgården Sundsby i Valla socken på Tjörn.

Ström i krigstid

Peder och Bodil tycks välbärgade för de sexton barnen redde sig bra i Bohuslän, vissa genom giften som Anne Pedersdotter. Hom kom till Stöm i Hjärtum på 1590.talet då hon gifte sig med Tormod Jonson Stråle. Hans förfäder bodde där i flera generationer men ägandet verkar komplext. En del fick Thormod i ett byte med Peder Jens Dalpil på granngården Röstorp.

Fallen sett från Fuxerna och Ströms slott på andra sidan.

Flottan och slottsbyggen krävde mycket virke. Kristian IV krävde 3 000 ekar från Bohuslän 1618 med efter det fanns nog i mycket mer att avverka i Hjärtum och övriga landskapet. Färre sågar, sillen sedan länge försvunnen och ett jordbruk med hårda vintrar i vad som kallats i lilla istiden. Så kan en ekonomi i tillbakagång sammanfattas. Sedan kom krigen som lamslog gränsbygden.

Ström hade ett givande laxfiske vid fallen och kanske låg där möllor redan då. Skedde omlastning på Strömsidan som på andra sidan, vilket gav namnet Lilla Edet? I vilket fall inte längre aktuellt för slussen som holländarna byggde var färdig 1607. Det sägs att den revs under danskarnas härjningar 1612.

Slussen Lilla Edet. Foto Ingemar Lindmark

Slussen, början till Göteborg och expansionen mot Ishavet var led i Karl IX:s strävan att nå ut till haven. Vilket hotade danskarnas inkomst från Öresundstullen, låt vara att den slapp varor på svensk köl. Kristian IV såg ändå svenska politiken som ett hot, med krig som följd.

Etnisk rensning

Tormod dog 1607-1610 och slapp krigets fasor. Kalmarkriget började 1611 och kallas i landskapen på båda sidor Göta älv för Brännefejden. Både fienden och de egna tillämpade brända jordens taktik. 450 gårdar brändes i Inland härader. Värst på Hisingen och socknarna norr om Kungälv, som också ödelades och inte repade sig.

På sätt och vis en etnisk rensning, med mord och kvinnor som skändades av legoknektar. Många blev änkor. Av de 300 bondesoldater som höggs ner då Nya Lödöse erövrades kom nog många från Inlands härader.

Ladugårdar och visthusbodar tömdes av av egna och andras härar, som var större än tidigare. Folket i Hjärtum gömde sig med boskapen i skogarna upp mot Bredfjället, så som man förr gjorde till fornborgarna. Bredfjällsspelen illustrerade hur bygdens folk med kreaturen flydde till tassemarkerna mellan älven och kusten.

Släkten

Dragsholm

Anne flydde nog undan kriget i älvdalen kan man gissa. Kanske till sin bror Knud Pedersen Månesköld och hustrun Elsa Munk på Restenäs norr om Ljungs kile. Eller till brodern Isak Måneskjöld i Grohed, som hade problem att 1610 värva kustens ynglingar som båtsmän till danska flottan, eftersom de hellre tog till rymmen.

Isak fängslades 1624 på Dragsholms slott eftersom han uppviglade traktens bönder mot överheten. Mutor och trakasserier mot grannar och misshandlade hustrun Karen Just Urne, som flydde från honom, var annat som lades Isac till last. Efter en flykt återfördes han till fängelset på norra Själland, där han dog 1631. Isac från Grohed med drottning Maria Stuarts gemål Jarlen af Bothwell, som dog i Dragsholms fångtorn en mansålder tidigare.

Klicka till större bild

Eller troligare att Anne tog sin tillflykt till brodern Knud Pedersen Månsekiöld på Olsnäs för Tjörn var mindre drabbat av kriget än fastlandet.En annan gissning är att hon flydde till släkten på norra Jylland och träffade sin blivande man, Laurids Jörgensen av Stenshede. Han var då en cirka tjugo år äldre änkeman, som från första giftet hade han en drygt trettio år gammal dotter, Kirsten Lauridsdatter Vognsen af Stenshede. (Tack vare hennes son Niels Vognsen på Kärreborg i Stala kan många på Orust och Tjörn briljera med nobla rötter). Annes bekantskap med Laurids Jörgensen får som så mycket annat i denna släkthistoria stanna vid spekulationer. Kanske gifta 1610 eller i varje fall 1613 för då företrädde han hustrun i en process med släktingar på Olsby.

Änkan Anne Pedersdotter förlorade 1613 en process mot Peder Jensen son Jens på Röstorp. Han blev tilldömd Ström men på något sätt behöll Anne gården. Nye mannen Laurids Jörgensen Vognsen af Stenhede kunde utöka namnet ”til Ström”. Han står även som ägare till Olsnäs på Tjörn 1624, okänt genom köp eller hustruns arv.

Trettioårskriget

Laurids Jörgensen köpte 1620 (1613?) Hassing Hovedgard med Havrekrogen efter barnlöse Henrik Thorlufsen Bildt som dog 1613. Han var kusin med Daniel Knudsen Bildt som med Blanceflor Vincentdotter kom till Morlanda säteri. Anne Pedersdatter och maken Laurids får man anta, träffade Hans Dyre 1617, då hans syster Christence gifte sig på Hassing Hovgaard. Hans var då nybliven länsman och överstelöjtnant i jydska regementet.

1625 ingrep Kristan IV på tyska protestanternas sida mot katolikernas kejersliga trupper – som hertig av Schlesvig Holstein för danska rådet bromsade. Slaget mot Wallensteins här slutade med en katastrof 1626. Året efter invaderade kejsarhären Jylland ända upp till Skagen. Legosolderna, många polacker och holländare gick hårt fram. Djuren slaktades och skogar skövlades. Gårdar brändes om gömda skatter inte erlades. I Hassing Hovesgård pinades en gammal kvinna till döds. Bönder från grannsocknarna fick sitt på trähästen.

Anne blev änka igen för Laurids Jörgensen dog 1626. Kanske på Jylland eller så hade Anne som så många andra ståndspersoner packat kistorna och seglat österut, till Bohuslän och Ström förmodligen. Och i så fall, återvände hon till Danmark efter härens tillbakadragande från Jylland 1629?

Sverige övertar Danmarks mäktigaste land i norden. Från att ha varit en av Europas rikaste kungar blev Christian IV en av de fattigaste, trots att Öresundtullen höjdes – till svenskars och holländares förtret. Under andra halvan av 1620-talet tredubblades skatten för krono- och skattebönder. Hade de kustfiske fick de betala mer. I Inlands härader halverades kontributionen eftersom de hade daglig arbetsplikt på Bohus fästning.

Tredje giftet

1631 Anne Pedersdatter övertar Hassing Hovgaard efter sin döde man Laurits Jörgensen Vognsen. Samma år ärver hans dotter Kirsten Lauritsdatter Munk sidogården Havrekrogen i samma by. ed maken Niels Nielsen Munk Vinranke får de sonen Niels Vognsen Munk, som tillsammans med Elin Reersdotter Green bosätter sig på Kärreberg i Stala socken på Orust.

Omkring 1630 (1632?) gifter sig Anne Pedersdatter med Hans Dyre till Bolle og Knivsholt. Han var änkeman sedan hustrun Beretes Ovesdatter Skram dog ung 1596, förmodligen i barnsbörd för dottern Karen Hansdatter Dyre föddes det året. Hans blev 1621 ägare till Boller Herrregard några mil väster om Fredrikshamn, efter sin mor Karen Hansdatter Stygge.

Med Anne Pedersdatter får Hans Dyre bättre ställt och kan hjälpa dotter Karen och svärsonen Niels Arenfeldt som på gården Knivsholt hamnat i trångmål efter ockupationen 1626. Med gårdsbytet fick paret Arenfeldt Ullersgard och Hans Dyre med Anne övertog Knivsholt 1632 (1635?).

Arenfeldts av så ädel börd att de bjöds till kungabröllop men de var skuldsatta och äktenskapet knakade. Karen beskyllde 1635 Niels för misshandel och 1640 till och med försök till giftmord. Kvinnan som var vittne skulle också ge svärfar Hans Dyre av det vita pulvret. Vilket Karen meddelade sin styvmor Annae Pedersdatter, som drogs in som vittne. Målet vandrade upp till herredagen som under kungen dömde Arenfeldt till 20 års landsförvisning. Samma straff fick de adelsmän som vittnat till hans fördel. Historien kan läsas som en kriminalroman. 

Hand satte sin brorson Thomas Dyre att sköta sätesgården på Ström i Hjärtum. Adelsmannen dryga trettio blev bekant med Margareta Hvitfleld på Skälebred nära Grionneröds kyrka. Att hon ägde gården efter sin mormor bättrade på attraktionen. De gifte sig i Viborgs domkyrka 1635 och flyttade till Sundsby.

De stora jordägarna, som Munk på Kärreberg, Green på Rossö och familjerna Måneskiöld, tvingas på 1630-talet pantsätta och sälja av gårdarna. Deras och åtskilliga av böndernas skattetyngda egendom köps upp av Margareta Hvitfeld och Dorotea Bildt i Morlanda, under försvenskningen också av Rutger von Ascheberg.

1660 äger Dorotea Bielke, änka efter Daniel Bildt på Morlanda, hela Ström med en mängd underlydande gårdar. Säteriet köptes 1674 av Rutger von Acheberg, där hans dotter förde egendomen vidare till släkten Mclean i drygt hundra år.

/ Av Ingemar Lindmark